“När jag upplever att ni inte lyssnar på mig försöker jag förklara ännu mer – och då upplever ni kanske att jag pratar för mycket.”

Vi har intervjuat en person som själv beskriver sig ha blivit betraktad som rättshaverist av socialtjänsten. I intervjun berättar han om hur konflikterna har vuxit fram och om känslan av att bli bedömd utifrån sin historia. Han upplever att han möter en myndighet som redan har bestämt sig. Samtidigt reflekterar han öppet över sitt eget beteende – om hur frustration, detaljfokus och ett behov av att få rätt kan göra honom mer ifrågasättande och påstridig.

Vilka kontakter har du haft där motparten skulle kunna beskriva ditt beteende som långdraget, repetitivt eller rättshaveristiskt?

Jag har haft ett flertal kontakter med socialtjänsten i olika ärenden.

Beskriv din upplevelse av de kontakterna

Jag upplevde att socialtjänsten ibland gjorde bedömningar av hur jag skulle agera i framtiden utifrån hur jag hade agerat tidigare, trots att det saknades juridiskt stöd för detta. Det kunde kännas som att jag blev bedömd utifrån min historia snarare än utifrån den situation jag faktiskt befann mig i här och nu.

Jag förstår att det kan vara relevant att känna till att jag haft problem tidigare. Men när min historia får för stor betydelse kan det lätt skapas en förväntan om att jag kommer att agera på samma sätt igen. Då upplevde jag att socialtjänsten började tolka det som hände utifrån den bilden, snarare än att se det som faktiskt hände i stunden.

Samtidigt märkte jag ofta att handläggaren redan hade en negativ förväntan på mig. Det skapade frustration och misstro och gav mig en känsla av att det nästan inte spelade någon roll vad jag gjorde – bilden av mig var redan bestämd.

För mig kunde det skapa en negativ spiral. Om socialtjänsten förväntade sig att jag skulle vara svår att samarbeta med, samtidigt som jag upplevde att de ändå inte skulle lyssna på mig, blev jag kanske mer ifrågasättande, arg eller påstridig. Och då kunde mitt beteende i sin tur bekräfta den bild som socialtjänsten redan hade av mig.

På så sätt upplevde jag att mina tidigare beteenden kunde fortsätta påverka relationen, även när jag faktiskt hade förändrat mig. Det skapade en distans och negativa förväntningar från båda håll, vilket gjorde det svårare att bygga det samarbete som egentligen borde vara målet.

Vilken typ av bemötande eller beteenden från motparten triggade dig?

Jag upplevde att de hade en annan agenda än den de sade sig ha. Det är en sak att uppleva att en myndighet gör en annan bedömning än den man själv gör. Det kan man vara kritisk till, men ändå förstå. Något annat är att uppleva att myndigheten säger en sak men egentligen vill något annat. Då börjar man ifrågasätta hela processen.

Utgångspunkten är att socialtjänsten ska arbeta för att återförena barn med sina föräldrar, men jag upplevde ofta att det fanns ett annat mål – att barnen skulle fortsätta vara omhändertagna, ibland på oklara grunder, exempelvis vaga uppgifter om alkoholbruk hos föräldrar. När man får den upplevelsen påverkas tilliten. Även sådant som kanske är neutrala frågor eller krav kan börja tolkas som att myndigheten försöker hitta nya argument för sin ståndpunkt.

Det som också triggade mig var känslan av att inte bli lyssnad på. Jag tror att det ibland kan vara mer provocerande än själva beslutet. Man kan acceptera att någon säger nej, även om man tycker att beslutet är fel, om man upplever att personen har förstått ens argument och sedan gjort en annan bedömning. Men om man upplever att beslutet redan är fattat och att det man säger inte riktigt spelar någon roll, då ökar behovet av att förklara sig.

Då är det lätt att börja argumentera ännu mer, gå ner på detaljnivå och komma tillbaka med fler underlag. För mig blir det ett försök att få motparten att förstå: ”Om ni bara förstod det här skulle ni se att ni har fel.” Men från myndighetens sida kan det i stället uppfattas som att jag är repetitiv, besvärlig eller inte accepterar deras beslut.

Det kan bli en negativ spiral. Om jag upplever att ni redan har bestämt er och dessutom inte lyssnar på mina argument, börjar jag lätt tänka att ni har en annan agenda. När jag väl har fått den bilden tolkar jag också det ni gör utifrån den. Samtidigt kan mitt allt mer ifrågasättande beteende göra att ni får en ännu mer negativ bild av mig. Då får båda parter bekräftelse på sina negativa förväntningar.

De kunde också fastna i prestige och ha svårt att backa från ett tidigare ställningstagande. När en person upplever att myndigheten har fattat ett felaktigt beslut och fortsätter att stå fast vid det, trots att nya omständigheter eller argument kommer fram, kan frustrationen växa ytterligare. Den som invänder och anser sig felaktigt behandlad kan då i stället uppfattas som en rättshaverist. Då riskerar konflikten att förstärkas ytterligare.

Vilka beteenden från din sida kan ha triggat motparten?

Som klient är det lätt att börja angripa handläggaren personligen och använda okvädingsord. När klienten gör det blir socialsekreteraren lätt prestigefull och vägrar ge sig.

Samtidigt kan även intellektuell kritik uppfattas som provocerande. Det kan väcka en yrkesstolthet eller känsla av att den egna kompetensen ifrågasätts. De här två sakerna kan dessutom ske samtidigt, och då blir konflikten ännu värre.

Jag minns till exempel när jag sade till en tjänsteperson: ”Ni har ju ett antal jurister i huset. Kan du inte be någon som verkligen kan regelverket att bedöma det här?” De stod ändå fast vid sitt beslut, trots att det fanns en möjlighet att bevilja det jag hade ansökt om. Jag upplevde det som att man var onödigt njugg.

Utgångspunkten är att myndigheten ska samverka med individen, men ändå kan beslut fattas i en annan riktning. Inom socialtjänsten finns en tydlig intention att samarbeta med familjer och göra det som är bäst för barnet. Men om man är lite motsträvig kan det förstoras upp till ”samarbetssvårigheter” och sedan användas som grund för avslag i olika beslut.

Handläggaren har ju stor beslutanderätt. Om klienten går till personangrepp och säger att handläggaren är ointelligent eller borde byta jobb kan det väcka prestige och göra det svårare att behålla en neutral relation. Även om handläggaren självklart ska kunna skilja på person och sak, är det mänskligt att sådant påverkar relationen. Det kan i sin tur påverka hur klientens beteende och argument tolkas och därmed också hur de fortsatta kontakterna utvecklas, även när de faktiska omständigheterna talar för att barnet skulle kunna få flytta hem.

Hur skulle andra beskriva kontakten med dig?

De skulle nog beskriva mig som agiterad och som någon som pratar väldigt mycket – man får inte en syl i vädret. Jag går gärna ner på detaljnivå i sakfrågan när de kanske framför allt pratar om en mer övergripande oro. Jag vill bemöta varje påstående och reda ut varje detalj, medan de kanske upplever att huvudfrågan är en annan.

Det blir som en form av kognitiv dissonans. Polisen är till exempel bunden av regler och beviskrav. En känsla av att det finns ett problem räcker inte – brott måste kunna bevisas bortom rimligt tvivel. Samtidigt kan polisen känslomässigt uppleva att något är fel och må dåligt över situationen.

Inom socialtjänsten finns inte samma typ av stränga beviskrav. Där kan den känslomässiga bedömningen få större betydelse, exempelvis att det finns ”brister i omsorgen” eller ”något annat förhållande i hemmet”. För mig kan det då bli frustrerande när jag försöker bemöta varje konkret påstående medan motparten utgår mer från en övergripande oro.

I efterhand kan jag också förstå att mycket prat och detaljfokus kan uppfattas som ett problem. För mig kan det vara ett sätt att försöka återfå kontroll när jag upplever att jag inte blir hörd. Om jag känner att mina argument inte når fram blir min reaktion att förklara ännu mer, ge fler exempel och gå ännu djupare ner i detaljerna. Men då kan motparten uppleva att jag inte kan släppa frågan eller att jag försöker argumentera sönder deras bedömning.

Det kan alltså uppstå en negativ spiral där båda parter förstärker varandras beteende. Jag pratar mer eftersom jag upplever att ni inte lyssnar, och ni upplever att jag är ännu mer svår att få stopp på och därför kanske ännu mindre samarbetsinriktad.

När jag upplever att ni inte lyssnar på mig försöker jag förklara ännu mer – och då upplever ni kanske att jag pratar för mycket.

Vad hade varit det bästa för motparten att göra för att öka din samarbetsvilja?

Om socialtjänsten är mer tillmötesgående när en förälder faktiskt har förbättrat sin situation kan det fungera som ett viktigt incitament för fortsatta framsteg. Föräldern behöver få något konkret att arbeta mot och kunna se socialtjänsten som en samarbetspartner, inte som en motståndare.

Det behöver inte innebära att socialtjänsten ger efter i sakfrågan eller sänker sina krav. Det viktiga är att visa att det faktiskt går att påverka situationen genom att göra rätt. Man skulle till exempel kunna säga: ”Vi ser att det har blivit bättre. Vår bedömning är fortfarande att det här behöver förändras, men låt oss tillsammans ta fram en plan. Om du gör det här och det här, så kan nästa steg bli det här.”

Det handlar om att sätta upp konkreta och uppnåeliga delmål och vara tydlig med vad personen själv kan göra för att situationen ska förändras. Om personen gör framsteg behöver man också kunna bekräfta dem. Det behöver inte betyda att man ändrar sin bedömning, utan att man visar att man faktiskt ser den förändring som sker.

Jag tror också att det är viktigt att skilja på ”Vi ändrar inte vår bedömning just nu” och ”Det finns inget du kan göra för att påverka vår bedömning.” Det första kan man ofta förhålla sig till. Det andra riskerar att skapa hopplöshet och ännu mer frustration.

För mig handlar det mycket om att skapa en känsla av kontroll och förutsägbarhet. Om jag vet vad som förväntas av mig, vad jag behöver förändra och vad som kan hända om jag faktiskt gör det, blir det lättare att samarbeta. Då finns det en väg framåt, även om jag inte får det jag vill ha just nu.

Det kan vara särskilt viktigt när relationen redan har blivit konfliktfylld. Om personen bara upplever att varje kontakt innebär nya krav eller nya skäl till varför det inte räcker, är det lätt att ge upp eller börja kämpa mot myndigheten i stället. Om man däremot kan se att ansträngningar faktiskt leder någonstans blir det lättare att fortsätta samarbeta.

Vilka är dina tips till verksamheter som kan möta rättshaveristiskt beteende?

När de möter rättshaveristiskt beteende behöver de vara självkritiska och fråga sig: Varför reagerar personen så här? Har vi verkligen gjort allt vi kan göra? Man behöver våga undersöka om det finns något i det egna bemötandet, kommunikationen eller handläggningen som har bidragit till situationen.

Om socialtjänsten till exempel har tagit ett barn från en förälder med missbruksproblem kan handläggaren tänka: ”Den här personen kommer inte att bli ren. Vi har sett liknande situationer förut och den här personen har ett rättshaveristiskt beteende.” Men även om man har stor erfarenhet av liknande situationer behöver man försöka möta personen utifrån den situation som faktiskt råder nu.

Jag tror att man kan förebygga en stor del av rättshaveristiskt beteende genom att skapa ett samarbete kring de mål som behöver uppnås. Det kan handla om att ha ett extra möte och tydligt visa: ”Vi vill faktiskt samarbeta med dig. Vi kommer inte att ge efter för sådant som vi bedömer är nödvändigt, men vi vill hjälpa dig att nå de mål som krävs.”

Det är också viktigt att skilja på personen och beteendet. Man kan sätta tydliga gränser för personangrepp, hot eller upprepade kontakter utan att avfärda personens sakfrågor. Man kan till exempel säga: ”Vi kommer inte att acceptera personangrepp, men vi vill gärna diskutera de sakfrågor du tar upp.” På så sätt håller man fast vid sina gränser utan att göra konflikten personlig.

Jag tror också att verksamheter behöver undvika att fastna i prestige. Att lyssna på en invändning, förklara sitt beslut på nytt eller ompröva något när nya omständigheter kommer fram behöver inte innebära att man ger efter. Det kan tvärtom vara ett sätt att bygga förtroende.

Även om man utifrån sin erfarenhet bedömer att ärendet är svårt eller att chanserna till förändring är små behöver man försöka skapa en konkret väg framåt. Man behöver inte vinna över personen. Man behöver få situationen att fungera.