“Det är alltid bättre att agera sig ur en PDV-situation än att bara avvakta”
Tomas Koppelman Hellgren, PDV-expert och tidigare poliskommissarie och regional insatsledare.
Har det skett en ökning av PDV-händelser i Sverige?
Jag skulle säga att vi ser en ökning. Under de senaste 15–20 åren har Sverige drabbats av flera allvarliga attentat i skolmiljö, samtidigt som polisen tillsammans med andra aktörer har lyckats avvärja flera planerade attentat. Vi har också blivit bättre på att upptäcka och stoppa dem innan de genomförs.
Utvecklingen behöver ses i ett bredare sammanhang, där bland annat radikalisering, digitalisering och psykisk ohälsa är faktorer som kan ha betydelse. Samtidigt är det viktigt att förstå att det finns flera olika drivkrafter bakom olika typer av PDV-händelser.
Det finns ingen enkel förklaring. Det viktiga är att vi blir bättre på att upptäcka varningssignaler och agera innan det går så långt.
Vad är det största misstaget människor gör när de föreställer sig hur de själva skulle agera vid en PDV-händelse?
Om vi ska generalisera lite upplever jag att män har en tendens att överskatta sin förmåga mer än kvinnor. Kvinnor har däremot en tendens att inte tro sig kunna något. Båda misstagen kan vara direkt livsfarliga.
Det handlar om att öva mer och förstå både sina egna och andras styrkor och svagheter. Mycket beror på vilka erfarenheter man har med sig. Det är svårt att på förhand veta hur man kommer att reagera i en sådan situation.
Inom polisen försöker vi stressvaccinera personalen för att få en förståelse för hur vi kan komma att reagera. Vi har lyxen att kunna öva och träna i realistiska former. Man behöver förstå sina stressreaktioner och vad som händer med kroppen under stark stress.
Hur mycket handlar PDV egentligen om att våga fatta beslut med väldigt lite information?
Det är nästan A och O. Det är alltid bättre att agera sig ur en PDV-situation än att bara avvakta. Bättre att fatta ett beslut, lita på magkänslan, agera och sätta fart än att stå passiv.
Lägesbilden kommer aldrig att vara tydlig eller komplett. Man måste våga tro på sig själv och lita på sin träning och sin bedömning av situationen. Med träning skapar man bättre möjligheter att ta sig ur en situation.
Vad händer med en organisation när det som vanligtvis skapar trygghet plötsligt sätts ur spel?
I en allvarlig händelse kan organisationen snabbt bli desorienterad och passiv. Det som normalt skapar struktur, roller, ansvar, kommunikationsvägar och rutiner, kanske inte fungerar som vanligt.
En person som enligt planen ska leda arbetet kan själv vara drabbad. Någon annan kan vara skadad, ha lämnat platsen eller helt enkelt inte vara nåbar. Därför behöver planer ta höjd för att även de som ska hantera händelsen kan vara påverkade.
Det räcker alltså inte att ha en krisplan på papper. Den behöver vara genomtänkt, känd och testad. Genom mikroscenarier och övningar kan man upptäcka vad som händer när förutsättningarna förändras: Vad gör vi om den som är ansvarig inte kan agera? Vem tar över? Hur får vi tag i informationen? Vad behöver finnas tillgängligt om våra vanliga system inte fungerar?
Viktiga delar av arbetet, exempelvis vid PDV och brand, behöver omsättas i konkreta åtgärder och finnas där de faktiskt kan behövas.
Gör planen till en del av vardagen. Använd den, pröva den och utsätt den för påfrestningar – innan den behöver fungera på riktigt.
Finns det situationer där det faktiskt är farligare att följa en rutin än att avvika från den?
Man ska skapa sig rutiner, men rutiner får heller inte bli ledstänger som man inte kan släppa. Man är tvungen att hantera varje situation på det dynamiska sätt den utvecklar sig. Det är viktigt att vara flexibel och våga tänka det otänkbara.
Det finns en viss risk med alltför specifika övergripande rutiner. Man ska exempelvis inte tala om i förväg om man ska fly eller gömma sig. Det beror helt på platsen och varifrån hotet kommer.
I en stressad situation vill många ha något tydligt att hålla i. Därför får man akta sig för att skriva exakt vad man ska göra i förtid. Det är inte säkert att det går att applicera på en unik situation.
Men om man väl är inrymd kan det vara bra att ha några punkter att checka av för att se att man har gjort det man kan göra. När man väl är i säkerhet är situationen inte längre lika dynamisk och föränderlig, och då kan man stanna upp och bocka av vad man kan göra.
Vad skulle du vilja att fler chefer förstod om sin egen roll under ett PDV – innan något har hänt?
Det är viktigt för chefer att förstå vilken roll man har redan i vardagen: att se till att medarbetarna har de bästa förutsättningarna, exempelvis att kunna fly eller gömma sig.
Jag har varit på alldeles för många arbetsplatser där det står i krisplanen att personalen ska fly eller gömma sig och låsa in sig. Men när jag tittar på arbetsplatsen ser jag att det inte finns några lås på dörrarna. Då är planen helt meningslös. Den går inte att genomföra på just den platsen, och det skapar förvirring.
Då behöver man revidera planen. Den behöver stämma överens med verkligheten och kunna ändras efter situationens krav, eftersom det är situationen som avgör vad man kan göra på en viss plats.
Chefen måste skapa realistiska förutsättningar utifrån vad som kan inträffa. Och chefen måste vara med på en utbildning om PDV. Man behöver få en ökad förståelse för personalens möjligheter och behov, men också för vilka förutsättningar den fysiska miljön ger att agera i en sådan situation.
Om du fick ändra en enda sak i hur svenska arbetsplatser förbereder sig för PDV – vad skulle du ändra?
Jag skulle se till att öka samverkan i vardagen.
Det kommer alltid ned till den enskilde medarbetarens inställning och medvetenhet. Jag skulle se till att man ökar samverkan både inom den egna organisationen och med andra verksamheter i samma område, exempelvis andra företag i samma köpcentrum.
Det räcker inte att en butik har utbildat sin personal om de andra verksamheterna inte har gjort det. Man behöver skaffa sig mer kunskap och öka samverkan i vardagen.