“I praktiken handlar det om att medarbetare i ett tidigt skede ska kunna identifiera risker så att vi kan sätta in åtgärder innan det gått för långt.”

Tesus fick en pratstund med Peter Klysing, säkerhetschef vid Stockholms universitet. Vi diskuterade hur påtryckningar, hot och våld påverkar akademin, den fria forskningen och tryggheten på campus – samt hur universitetet använder Tesus digitala utbildning Förebygg hot och våld vid universitet och högskola i det förebyggande arbetet.

Hur arbetar ni med hot och våld?

Universitetet ska vara öppet och tillgängligt för alla. Med över 30 000 studenter uppstår det oundvikligen konflikter och ibland hotfulla situationer, både mellan studenter och mellan studenter och anställda. Det klassiska är meningsskiljaktigheter om hur utbildningen bedrivs och om resultat. 

Med en så stor och blandad grupp följer också komplexa situationer. Det finns exempel på studenter som dömts för allvarliga brott, vilket kan skapa oro trots att de avtjänat sina straff. Universitetet är en öppen miljö där rätten till utbildning väger tungt vilket begränsar möjligheterna för oss att vidta åtgärder.

Även kulturella skillnader kan leda till konflikter, till exempel i situationer där normer kring bemötande och relationer skiljer sig åt.

Utöver interna situationer förekommer externa hot och påtryckningar mot forskare, både från enskilda individer, organiserade grupper och främmande makt. Särskilt utsatta är forskningsområden som rör politik, genus, klimat, migration samt barn- och ungdomsfrågor. Detta riskerar att påverka både vilka studier som genomförs och viljan att publicera resultat.

Varför valde ni en digital utbildning?

Utbildningen kom som ett svar på ett konkret behov från verksamheten. Parallellt har universitetet arbetat med att bygga upp en mer sammanhållen struktur för säkerhets- och trygghetsfrågor, som kontinuerligt utvecklas utifrån vad som fungerar i praktiken.

Organisationen är komplex och det finns en kultur där alltför mycket styrning inte alltid uppskattas eller är lämpligt. Samtidigt finns ett tydligt behov av stöd. Universitetet arbetar därför med att samordna insatser och erbjuda utbildningar, metodstöd och modeller för riskbedömning, där varje chef ansvarar för att omsätta detta i sin verksamhet.

Hur sprider ni utbildningen?

I en stor organisation är det en utmaning att nå ut brett. Utbildningen finns tillgänglig på vår webbsida och lyfts i nyhetsbrev. Vi brukar också presentera den när vi är ute på institutionerna.

Just nu arbetar vi med att tydliggöra vilka utbildningar som behövs utifrån olika roller och uppdrag. Målet är att alla medarbetare ska ha en grundläggande förmåga att hantera svåra situationer. Vissa roller behöver fördjupad kunskap, till exempel kopplat till resor eller särskilt utsatta forskningsområden.

Vilken respons får utbildningen?

Responsen är genomgående positiv. Vi har varit ute i verksamheterna och pratat om pågående dödligt våld och radikalisering, ämnen som relaterar till förmågan att hantera mer vardagliga konflikter och hot som Tesus utbildning berör. Då får utbildningen bra respons och våra medarbetare uppskattar både innehåll och upplägg.

Vilka effekter hoppas ni uppnå?

Det är svårt att mäta förändringar och effekter av en utbildning. Vi ser att det finns stora mörkertal och att både subtila påtryckningar, hot och allvarliga händelser underrapporteras. När en person som hamnat i en obehaglig situation har pratat med sin chef eller med oss på säkerhetsfunktionen kan man uppleva att det inte längre finns anledning att skriva en rapport, särskilt då vårt digitala rapporteringssystem är lite krångligt.

Min bedömning är att det behöver ha hänt ganska mycket innan en händelse rapporteras eller lyfts som till exempel ett disciplinärende. En viss normalisering av otrevliga situationer har skett.  Jag skulle önska att vi med en bred utbildningsinsats blir mer överens om vad som är ett verkligt problem och får en gemensam ribba. I praktiken handlar det om att medarbetare i ett tidigt skede ska kunna identifiera risker så att vi kan sätta in åtgärder innan det gått för långt.

Vilka är dina viktigaste tips till andra lärosäten i arbetet för att förebygga hot och våld?

Det är viktigt att vara ute och träffa verksamheterna för att förstå hur deras vardag ser ut så att åtgärderna blir anpassade efter verkligheten. Vi försöker möta deras behov och inte bara ställa krav. Det är lätt att som säkerhetsspecialist anta saker och med det riskera att bli ett “administrativt baksäte”! Om det är svårt att nå ut med ett budskap är det såklart lättare att skriva ett styrdokument: “Vi har ställt kravet att det inte får brinna, men så brinner det ändå”. Hot och våld är ett svårt ämne, men om vi börjar med att ställa krav kommer det inte ge den effekt ute i verksamheterna som man skulle önska.

Vi behöver våga komma med nya förslag och angripa frågorna på ett sätt som är både nytänkande och anpassat till verksamheten. Det handlar inte bara om traditionella säkerhetsåtgärder, utan om att arbeta med mjuka värden och förstå den miljö vi verkar i. I vårt arbete försöker vi nå ut i akademin och pröva vad som faktiskt fungerar i praktiken och ger effekt. 

Klassiskt säkerhetsarbete utgår ofta från hårda åtgärder – att låsa, larma, begränsa och sätta upp hinder. Men den logiken fungerar inte fullt ut på ett lärosäte. Universitetet ska vara en öppen miljö som välkomnar människor, idéer och samarbeten. Vi kan inte stänga dörrar, säga nej till samverkan eller avstå från att publicera forskningsresultat bara för att de kan uppfattas som obekväma. Det strider mot själva grundsyftet med universitetets existens. Vårt uppdrag är därför bredare än att enbart skydda lokaler och fysiska tillgångar. Det handlar i grunden om att värna den akademiska friheten. När vi tydligt förstår vilka värden vi faktiskt ska skydda, blir det också uppenbart hur komplex uppgiften är och att standardiserade säkerhetslösningar inte räcker.

Nästa steg – forskarsäkerhet

Vi har identifierat behovet av en särskild utbildning i forskarsäkerhet, för att stärka förmågan att göra genomtänkta säkerhetsavvägningar genom hela forskningsprocessen, från planering till publicering, med fokus på både individens och teamets säkerhet. 

Ett nästa steg är därför att utveckla ett riktat stöd och utbildning i forskarsäkerhet, anpassad till akademins särskilda villkor och de utmaningar som forskare möter i dag.